3DP I SVERIGE: Annika Larssons väg in i friformstillverkningen gick via CAD-kompetens. Idag driver hon på egen hand i Arvika en 3D-printproduktion av prototyper på Goodtech som jobbar mot industriföretag i Värmland.
Hur och varför började du arbeta med 3DP?
– I början av 2000-talet hade IUC, det kommunala utvecklingsbolaget för näringslivet, en runda där de frågade företag vad de helst ville ha för funktioner i regionen. Flera ville se prototyptillverkning så då inrättades det 2003. Jag hade jobbat med CAD och Solid Works och fick därför bli lärling där. Det knoppades sen av och ägs nu av norska Goodtech.
Var inte additiv tillverkning väldigt okänt vid den tiden?
– Jo, och från början var inte metoden bestämd, företagen ville ha tillgång till prototyptillverkning generellt, men sen kom man fram till att friformstillverkning, alltså 3D-skrivare, var lämpligt.
Vad består ditt arbete av?
– Det har tre delar, dels att modellera 2D-skissar tilll 3D, dels att ta fram prototyp i 3D-skrivare, och slutligen att kontrollmäta produkterna.
Hur är det att jobba ensam?
– Det som kan vara tråkigt med att jobba ensam är de tillfällen man inte har någon att bolla funderingar om produktionen med. Men när det gäller rituppgifter är vi flera som jobbar med samma sak i företaget så då diskuterar jag ofta med kollegor. Rent fysiskt är jag inte alltid ensam, vissa dagar har jag besökare från andra delar av vårt företag som också ligger här i Arvika.
Vilka är dina kunder och till vad har de tekniken?
– Det är allt från visningsprodukter för reklambranschen till prototyper för tung industri.
Hur får de tag på dig?
– I början presenterade vi oss på seminarier för lokala företag och reste runt på mässor, på senare tid når en del oss via hemsidan. Däremot har jag inte rest runt och sålt, eftersom jag jobbar ensam.
Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
– Senaste tiden har det handlat jättemycket om mätning av produkter. Eftersom 3D-produktionen tar lite tid, så mixar jag ofta uppgifterna. Jag sitter i kontorslokaler i Arvika med ett rum för mätmaskin, ett för prototypframställning och sen ett kontor en trappa upp där jag gör ritningar. En vanlig arbetsdag växlar jag mellan uppgifterna.
Vad är det för prototypmaskin du använder?
– En SLS-skrivare från EOS. Jag kör tre sorters polyamider, den vanliga PA 2200 och sedan glasfylld polyamid och slutligen en variant med hälften aluminium. Ett pulver portioneras ut över ytan och de delar som ska härdas belyses med UV.
Vad skulle du önska av tekniken?
– Vår 3D-skrivare är ju en äldre modell så det är klart att det vore lättare med en nyare maskin som har högre grad av självstyrning. Vår kräver en del manuell övervakning, det händer att pulvret hänger sig.
Hur kan pulver hänga sig?
– Eller ja, inte hänga sig men om pulvret blir statiskt så kan det fästa på insidan av pulverbehållarna.och då bygger den inget material på modellen. Modernare maskiner har bättre processkontroll och bättre funktioner för att märker om matningen brister och det gör att de behöver mindre övervakning.
Vad tror du om 3D-print-teknikens framtid?
– Priserna är dyra eftersom materialet är dyrt och maskinerna kräver en del service – och som kund är man bunden av en viss leverantör. Jag hoppas att det kommer fler materialleverantörer och att priserna sjunker. Jag tror det skulle ge en skjuts åt tekniken.
