Som adjunkt på Kungliga Konsthögskolan ansvarar Esther Ericsson för labbet Friformsframställning, FFF. En av hennes viktigaste uppgifter är att guida konststuderande från idé till konstverk.
På FFF har Esther Ericsson tillgång till flera verktyg som programvara, 3d-skrivare och -scannrar, CNC-fräs och allsköns programvara för animering och rendering.
Nästan alla kurser är valbara på Konsthögskolan och 3d-labbet är till för de studenter som vill ha personlig handledning eller som valt kurser i 3d-modellering, animering eller annat 3d-relaterat. Här är det Esthers uppgift att guida studenterna från idé till färdig gestaltning, oavsett om den är 3d-utskriven eller digital. Och den kan vara hur galen som helst.
Esther Ericsson har en bakgrund som konststuderande, 3d-modellerare och animatör. Hon började sin karriär på Graphic Studio i Nacka för runt tolv år sedan, mycket på grund av ett missnöje.
– Jag har hållit på med konst större delen av mitt liv. När jag gick över från att måla till att göra skulpturer slog det mig att de var så statiska när de borde få liv. Det var så jag kom in på 3d och animation.
– På Graphic Studio såg jag 3d-programmet Maya för första gången. Jag blev blixtförälskad. Tänk att kunna gå in i sina skulpturer och laga dem inifrån. Bara en sådan sak. Jag tycker fortfarande det är helt fantastiskt.
Både privat och på jobbet handlar det mycket om programvaran Maya från Autodesk och ZBrush från Pixologic.
– För att modellera i polygoner och animera är Maya suveränt. ZBrush och Sculptris har jag börjat använda som ingång till 3d-modellering för nya studenter. Det är intuitivt, roligt och ger lätt blodad tand.
– På jobbet ser jag hur studenter blir allt mer insatta i programvara för varje år. Mycket för att tillgängligheten ökar och att verktygen blir enklare och billigare/gratis, som Google SketchUp och Makehuman, till exempel.
Esther Ericsson har en gammal trotjänare i form av en Dimension Elite. Den börjar bli till åren, men använder en hårdare plast som är bra för slutprodukten. De har även en ombyggd RapMan som kan printa i lera.
– Det låter konstigt, men det är en riktigt bra ingång för studenterna med just lera. De känner igen sig i materialet som ofta används när man skulpterar. Kontrasten mellan den mjuka leran och en kantig polygonmodell är intressant. Det är nästan hypnotiskt att se den skriva ut.
I labbet finns även en Roland-fräs, MDX 500, och en 3d-scanner, en Atos2, som används flitigt. Många gånger väljer studenterna att scanna in ett objekt, manipulera det i ett 3d-program för att sedan printa eller fräsa ut det.
Ibland räcker dock labbresurserna inte till och då får man söka sig utanför huset. Esther har kontakter i olika skolor och branscher både i Sverige och utomlands. Det behövs för att täcka upp studenternas behov. Levin Design AB i Kungsbacka, kan t ex fräsa ut i storformat och iMaterialise, kan vara en lösning för en student som vill printa i ett udda material, eller med högre upplösning än Elite-maskinen klarar. Slutkvaliteten är oftast inte lika avgörande som vid ex serietillverkning.
– På Konsthögskolan är den högsta upplösningen på en utskrift inte alltid det viktigaste i och med att huset är fullt av konstnärer som kan och oftast vill jobba vidare med modellerna själva. Så för oss är det en fördel att det finns billigare maskiner som Makerbot och RapMan.
– Men visst, om skolan erbjöds möjligheten att villkorslöst experimentera med några dyra och fina maskiner, skulle jag absolut tacka ja!
3d-labbet sträcker sig utanför konsthögskolan. Esther Ericsson och den brittiske konstnären och forskaren Charles Stern, jobbar i projektet Print up! med lågkostnadsmaskiner och utforskar hur dom kan påverka konstnärlig praktik.
Print up! har bland annat byggt upp en keramisk printer utifrån ett system skapat av Unfold Studios i Belgien. Parallellt experimenteras det på skolan med 3d-printade formar för glasgjutning. Ett annat projekt som är på gång har med varmt glas och 3d-skrivarteknik att göra.
