Månadens krönika: “Automation för hela värdekedjan”

Åsa Lauenstein är Senior Researcher på RISE och projektledare inom området gjutprocesser och gjutna material.

Min första kontakt med additiv tillverkning som forskare var i form av en förkortning: 3D3. Jag var relativt färsk som projektledare på dåvarande Swerea och visste inte vad detta skulle betyda. Men vid tavelmötena i projektrummet klarnade bilden så småningom. 3D3 syftade på ett ambitiöst utvecklingsprojekt som flera av mina kollegor var engagerade i, och 3D betydde förstås additiv tillverkning. Den andra trean, fick jag veta, stod för det helhetsperspektiv som Swerea tidigt formulerade och som RISE nu för vidare i sina pågående satsningar på additiv tillverkning. Tre delmoment i produktionen av 3D-printade komponenter som alla är lika avgörande för slutresultatet. Ett: design och simulering som förutser, tar hänsyn till och skickligt utnyttjar metodens förutsättningar. Två: själva utskriften med alla de tekniska utmaningar som måste lösas. Tre: efterbehandling och kvalitetskontroll.

Detta helhetsperspektiv var på den tiden inte alldeles självklart. I tidiga utvecklingssteg för en ny teknik kanske inte heller intressant. Men för att vidareutveckla additiv tillverkning från framtidsvision till produktionsmetod har det visat sig oundgängligt. Och 3D3-fokuset har på dessa år vuxit till ett mer allmänt angreppssätt, inte bara i Sverige utan även internationellt.

En rundvandring på Formnext-mässan i Frankfurt nu i november visade flera nyheter med samma tema: en riktad satsning på att sätta in additiv tillverkning i ett produktionssammanhang. Metallprintern ingår här i en inkapslad demonstrationslina där utskrift, efterbehandling och rengöring sker helt automatiserat. Inga mänskliga händer behöver längre hantera utskrifterna. Och dessutom: inga mänskliga lungor behöver riskera att utsättas för damm eller kemikalier.

Även leverantörer av sandprintrar har visioner i samma riktning. Men i årets utställning stannade det vid kreativa koncept och 3D-animerade sekvenser med virtuella robotar. Färdiga lösningar, menar man av allt att döma här, är inte en fråga som kan eller bör lösas av printerleverantören. Och därför lämnar man fältet fritt för andra aktörer.

Denna filosofi är kanske förståelig. Automation och robotanvändning är långt ifrån nya begrepp inom tillverkningsindustrin, tvärtom. Här i vår svenska kontext är vi mer än vana att tänka i dessa termer. För att uppnå hög och jämn produktivitet för varje arbetsmoment med god och säker kvalitet, förstås, och detta är ofta ett huvudargument.

Men minst lika drivande är kravet på en hållbar och hälsosam arbetsmiljö. När vi inför nya tekniker i vår produktion är det inte hållbart att införa monotona moment och exponering för respirabla partiklar. Att dessutom kunna kapsla in potentiellt reaktiva komponenter är ytterligare ett gott skäl. Vissa additiva tekniker, som framställning av 3D-printade sandformar och kärnor till metallgjutning, genererar också – på grund av skrivarens storlek – ofta tunga och obekväma lyft.

Jag har i mitt dagliga arbete förmånen att arbeta med vidareutveckling av just denna process för additiv tillverkning av sandkärnor och då mer specifikt med automatisering och användning av robotar i hela processen. Ju längre projektet framskrider, desto mer påfallande blir ytterligare en aspekt av utvecklingen: kraven på digitalisering av våra värdekedjor. Additiv tillverkning är ju till sin natur digitaliserad. I processen finns redan från början inbyggd en fantastisk potential till att följa, analysera, förstå och vidareutveckla produktionen. Åter detta helhetsperspektiv, 3D3, som nu är både mer relevant och mer greppbart än någonsin tidigare. Det kan materialisera sig som den inkapslade produktionslinan i Frankfurt. Det kan också, är min övertygelse, utifrån se ut som ett vanligt svenskt järngjuteri. Men med den additiva tillverkningen – 3D-skrivaren – i centrum. Hög produktivitet och säkrad kvalitet blir då inte bara ett krav formulerat på maskinnivå utan en nyckelfråga för hela den digitaliserade värdekedjan.

 

 

Är du mer nyfiken på Åsas arbete så talar hon under konferensen AM-Dagen på Kistamässan den 5 december.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.


Nya rön kan få flyget att lyfta

Möjligheterna för flyg- och energiindustrin att använda additiv tillverkning har tidigare varit begränsade. Detta eftersom komponenter i hårda material inte levt upp till de höga kvalitetskraven. Ny forskning från Högskolan Väst visar att rätt efterbehandling kan öka komponenternas tillförlitlighet. Något som kan spara både tid och pengar.

Publicerat av: