Magnus Engwall, professor i biologi, Andi Alijagic, forskare inom biologi och biomedicin, och Eva Särndahl, professor i medicin medverkar i forskningsprojektet NanoSafety2. Foto: Pressbild/Jesper Mattsson

Ett forskarteam vid Örebro universitet ska kartlägga vilka hälsofaror som finns med 3D-printingtekniken, till exempel när det gäller kemikalier och nanopartiklar.

Det ska göras inom ramen för det tvärvetenskapliga projektet NanoSafety2 som är ett samarbete mellan flera företag inom AM-industrin, Arbets- och miljömedicin vid Universitetssjukhuset i Örebro samt Örebro universitets två forskningsmiljöer Människa-teknik-miljö (MTM) och Inflammatory Response and Infection Susceptibility Centre (iRiSC). Det skriver Örebro universitet i ett pressmeddelande.

Vid produktion med olika pulverbaserade AM-tekniker uppstår mikroskopiska nanopartiklar och kemikalier som kan påverka människors hälsa, men det finns väldigt lite forskning på området.

– Nanopartiklar och kemikalier är extremt små, och det är lätt att underskatta risken med dem. De minsta partiklarna kan penetrera lungorna och ta sig vidare till andra organ i kroppen. Plast som är gjord för att användas i industrin kan ha negativa effekter på kroppen om man utsätts för ämnet under lång tid, säger Andi Alijagic, forskare inom biologi och biomedicin.

– Några få länder har lagstiftning gällande partiklar vid 3D-printing men det saknas i Sverige. Det är också ett stort svart hål gällande regler och föreskrifter på EU-nivå, fortsätter han.

Svårt att samla in partiklar

NanoSafety startade 2018 och året efter fick man anslag av KK-stiftelsen. Nu utökas projektet i form av NanoSafety2 med ytterligare anslag från stiftelsen.

Projektet har tre mål: att upptäcka risker, föreslå lösningar och utveckla ett forskningscenter för säkerhet kring de extremt små partiklarna. Ett av forskningscentrets mål är att kunna göra preventiv screening av nya material innan de når marknaden, och det görs med hjälp av verktyg som AI och maskininlärning.

Eftersom nanopartiklarna är så små är det också en utmaning för forskarna att samla in dem. Insamlingen sker på flera sätt. En liten apparat som arbetarna bär med sig under arbetsdagen är ett exempel, men även genom att mäta statusen i lungorna vid utandningsprov samt att arbetarna får lämna blod- och urinprov.

– I våra laboratorier testar vi nanopartiklarnas eventuella påverkan genom att sammanföra dem med celler för att se hur de reagerar. En cell kan svara helt annorlunda på en nanopartikel än på en större partikel från samma ämne, säger Eva Särndahl, professor i medicin vid Örebro universitet.

NanoSafety2 engagerar aktörer från såväl akademi som samhälle och näringsliv. Foto: Pressbild/Jesper Mattsson

Amexci tar aktiv roll

NanoSafety2 bygger på samverkan mellan akademi, samhälle och näringsliv. I ett första steg har forskarna besökt Amexci i Karlskoga två gånger per år för att ta blod-, urin- och lungvätskeprover på de som jobbar med additiv tillverkning. Tanken är att besöka fler företag framöver.

– Eftersom vi inte ville stå vid sidan och vänta, valde vi att ta en aktiv roll och stötta forskningen. Vi ville få en förståelse för vilken sorts skyddsutrustning som krävs när vi jobbar med den nya teknologin, och vid vilka arbetsmoment det är mest kritiskt, säger Kim Färnlund, senior metallurg vid Amexci.

Förhoppningen är att arbetet med NanoSafety2 ska leda till gränsvärden för exponering av nanopartiklar och standardiserade metoder för att mäta dem.